Gomorron!
Har redovisning på måndag och min grupp är sanslöst seriöst. Det kan ju vara bra eftersom det även gör mig taggad att prestera bra. Johan har tvingat mig att snart börja plugga inför tentan den 4 juni. Men jag vetetusan hur det ska gå. Jag har så sanslöst mycket inplanerat, och det är nu allt börjar känns det som.
Arbetsintervjuer, Konserter, Jobbarresor, Inflyttningsfester, Arbete på Operan....
Och då har jag bara redogjort för nästa vecka...
Söndagsbiff
28 mars 2010
Imorgon är sista dagen jag kan plugga inför min tenta på tisdag. Det känns sådär med tanke på att jag bara gjort 5 extentafrågor hittintills. Vi får se hur det här kommer gå. Jag vet inte om jag orkar oroa mig särskilt. Tog beslutet att träffa lite gött folk igår även om jag hade min tenta i bakhuvudet hela kvällen. Vi hade skoj och det blev ganska lugnt, men sent. Mycket härligt folk som vanligt. Och föreställningen i fredags var härlig. Ja, det har varit en bra helg. Jag börjar få koll på allt om det inte bara vore för den här jävla tentan.
Ska laga ihop lite älgfärsbiffar, det är det som är det bästa med att komma till sina pärons hus. Man hittar älgkött i frysen. Skjuten av någon familjevän troligen. Gött ska det bli.
Får se om jag hittar några härliga bilder från gårdagen att lägga upp.
Besvikelse
27 mars 2010
Planerad inomhusfotboll blev inte av. Vi stod utanför katedralskolans idrottshall, minst 200 personer, för att lira lite boll och skjuta lite mackor. Men ingen hade nyckel. Idrottstjänstemännen hade uteblivit. Caputt. Gone Banana. De tog en charter upp till Göteborg i sista stund. Jag, Johan och Staffan sprang några varv i stadsparken i stället men besvikelsen var utan dess like. Jörgen funderade starkt på självmord och med uppgiven röst sa han:
"Jag är så jävla besviken att jag måste gå hem och baka negerbollar eller nåt...Faaaaan!"
Utelåst
Jag sitter just nu i trappen och är utelåst. Har lånat morsans dator över dagen så nu sitter jag alltså i min trappuppgång utan nycklar och bara sitter och väntar. Oskar och Moa är på filmkväll hos Erik Kvist i terminen under och har det gött. Därför vill jag inte störa.
Jag var hos min pappa idag och hjälpte honom spika ihop fågelholkar och sen sätta upp dem i diverse träd. I olika höjder vill jag tillägga för jag måste ha kommit underfund med att jag har höjdskräck light. Efter att ha sett två filmer med pappa och bara myst körde jag tillbaka till Lund för att träffa Johan och Anders en stund, snackade skit en stund och spelade sällskapsspel. Jag blev totalt överkörd som vanligt. TP-mästarna möter Nils Fredrik= ingen lyckad kombo.
Jaja, jag kanske får streama boston tea party här ute i trappen. Tur att vår trådlösa anslutning når så långt i vilket fall för annars blire inget party.
Någon gång ska vara den första
14 februari 2010
Min syster är bra på alla sätt och vis. Hon är duktig på många olika saker. Men den saken hon mycket möjligt är världsmästare på är att tappa bort mobiltelefoner. Pernilla kan nämligen tappa bort upp till 4 telefoner om året. Jag minns en gång när hon satt på balkongen i vår gamla lägenhet. Det var 4 våningar högt och en sandlåda var placerad på gården, precis under vår balkong. När vi någon sommar satt på balkongen och rökte vattenpipa med lite vänner, tappade Pernilla greppet om telefonen när hon lutade sig över balkongräcket. Telefonen dalade neråt, mot den hårda gårdsplanen och jag kunde gissa vad som skulle hända. Givetvis undvik hennes relativt nya Touch-telefon sandlådan. Det var inte något att förvånas över då Pernilla har och alltid haft sanslös otur när det gäller sina telefoner så alldeles självklart skulle den gå i kras, precis brevid sandlådan.
Dagen därpå beger vi oss till Phonehouse för att införskaffa ny telefon åt Pernilla. Vi beställer telefonen och Pernilla får därefter låna någon form av lånetelefon under dagen. När hon kommer hem inser hon att hon glömt telefonen på bussen. Oh hemska tanke.
Nu var det alltså min tur att vara den glömska i familjen Dehlin. Jag tror bestämt att jag glömt min telefon i tullen på Arlanda. Men någon gång ska vara den första.
A Call for Apathy
6 februari 2010
Pappa svängde aldrig förbi idag, vilket har lett till att jag bara stannat inomhus i princip hela dagen. Det var inte förrän kl 5 när min mamma ringde som jag stängde av mitt Nintendo 64 och gjorde mig i ordning. Jag hade fram tills dess suttit som något slags apatiskt barn i min soffa, morgonrocken på och spelade Donkey Kong 64. Jag hade lite Salem Al Fakir på spotify vid sidan om så det hela blev inte så tokigt after all.
Nåja. Min kära mor ringde som sagt och frågade om jag ville följa med på en konst-,vin- och avsmakningskväll på the Vision i västra hamnen. Vi har ätit där massvis med gånger förut men denna kvällen var det något i hästväg. Fantastisk mat och goda viner till. Skulptören var Gustav Kraitz med sin fru och de visade några fantastiskt trevliga skulpturer. Bland annat en härlig avbildning av ett barn som satt på en gigantisk rund kula, ofantligt mycket större än barnet självt. Detta skulle visa en kontrastiserande bild av hur litet ett liv egentligen är.
Efter denna mirakulösa kväll tog jag bilen tillbaka till Lund och väl på Tullgatan så fastnade jag i snön. Jag körde på så att det knakade och tillslut luktade det bränt så mycket hjulen spann. Lyckligtvis kom jag loss.
