Too underdressed for success?
2 februari 2010
Vid denna tidpukt i min utbildning har jag anammat en viss klädstil. Onekligen. Juridik är väl ett ganska uppklätt yrke som sådant och det ska inte stickas under stol med att jag oftast efterlever stereotypoutfiten. Jag går oftast omkring i skjorta, även om dessa inte sällan är hängiga och ganska relaxade.
MEN!
En måndag, kl 22.00, infinner jag mig hos Johan på te- och paradise hotell-kväll. Jag anländer i mjukisbyxor, pälsmössa och slapp kofta och har inte ägnat en tanke åt denna utstyrsel. När jag entrar lägenheten känner jag mig genast underdressed. Jag vill inte direkt säga att jag övervägde att be om ursäkt för min slappa outfit, men en liten sådan tanke slog mig. Både Johan (som inte varit på juridicum på hela dagen) och Anders (som kände sig ganska sliten och sjuk) hade skjortor på sig och var allmänt välklädda. Jag tyckte jag såg en antydan till skämt om mina mjukisbyxor från Anders ständigt vidöppna mun, men kom lindrigt undan med en road blick.
VAD HAR HÄNT? Att jag ens sitter och funderar över detta är, inte att förneka, ganska sjukt. Juridiken har stigit mig åt huvudet. Jag springer runt med en massa latinska termer, in dubio contra fiscum, pactum turpe, pacta sunt servanda och bara väntar. Bara väntar på att få slänga in en sådan respektingivande line i en i övrigt högintellektuell diskussion.
Jag vill gärna skippa sådana här dryga inställningar till mig själv och min omgivning. Från och med nu ska jag slå till mig själv på käften när jag ens funderar på något sånt här igen. Jag kommer nog bli gul och blå in no time.
Too undressed for success?
