RECENSION: My beautiful dark twisted fantasy
7 december 2010
Idag är det 19 år sedan min lillasyster föddes och det firade vi med en lunch på La Lundia vid centralstationen. En härlig fisksoppa och lite gött snack, sen var saken biff. Vi gick och köpte en present till henne på naturkompaniet, en sovsäck som hon kan ha när hon åker till Venezuela om en månad. Vi letade lite julklapp åt morsan och hittade konstigt nog något redan i första butiken vi besökte. Himla trevligt det där.
Till syrrans ära får hon en liten kommentar på Kanye Wests senaste platta, My Beautiful Dark Twisted Fantasy, som släpptes för sisådär en-två månader sedan. Första kontakten jag fick med Kanyes nya låtar var genom den 35 minuter långa video till albumet som är döpt efter ett av spåren på albumet, Runaway. Jag slogs direkt av tanken att videon kunde liknas med europeisk konst och nästanpå något utav en modern konstinstallation. Handlingen är ganska tafatt i videon men de starka scenerna och fina färgkontrasterna väger upp för det något "konst"iga manuset. Vissa av låtarna är förkortade och vissa låtar är helt borttagna från videon, vilket gör att det bästa av det bästa hamnat i videon.
Albumets första spår, Dark Fantasy, är något utav ett genialiskt verk där man får höra en ganska tung slinga som varvas med en fantastisk refräng som (om jag inte minns fel) kommer från någon gammal flummig Mike Oldfield-låt. Texten till låten är fyndig där han på något ställe sjunger "Look like a fat booty Celine Dion, sex is on fire, I’m the King of Leon-a Lewis".
Efter ett storslaget intro på albumet kommer så andra låten på skivan, Gorgeous. Som också är något av ett genialt mästerverk. Även här varvas en kraftfull refräng med ganska tunga hip-hop-slingor. Jag gillar låten starkt och precis när låten kommer igång i videon är det en effektfull explosion med härliga färgkontraster.
Följande låtar kan ses som något av Kanye Wests vanliga låtar, men man måste fortfarande beundra vissa delar av hans låtar som vid en första anblick kan anses låta ordinärt. I låten All of the lights har han fått en ganska stor hjälp från kända artister som ställt upp med sin skönsång. Häribland finns till exempel La Roux, John Legend och Elton John som gör sitt bästa för att lyfta den i övrigt väldigt robusta låten. Själv tycker jag inte att spåret räcker till, mycket på grund av att Rihanna är med och förstör.
Min favoritlåt på denna platta är utan tvekan låten som själva videon är uppkallad efter, Runaway. När jag lyssnar på låten känns det på något sätt som att man är mitt i en flygning. Introt är på något sätt som att lyfta med ett flygplan. Vi sitter lugnt och stilla och väntar på någon sorts turbulens. Och den kommer, men först efter Kanye West börjat sjunga och fått igång ett skönt gung, till och med efter att låten har mattats ut. Då kommer en skön Auto-tune med någon form av distad sång i bakgrunden till inte mycket mer än några få toner på ett klassiskt piano. När man tror att låten kommit så långt den kan komma, kommer turbulensen. Ett otal stråkar kommer in sisådär 5-6 minuter in i låten. Och känslan av tyngdlöshet slår mig mitt i låten.
Albumet har slagit mig med häpnad och även om det finns vissa inslag i albumet som inte riktigt håller, vill jag ändå påstå att detta album har så många godbitar att det inte går att säga annat än att det är fullkomligt underbart vackert. Ett inre välbehag typ.
Idag är det 19 år sedan min lillasyster föddes och det firade vi med en lunch på La Lundia vid centralstationen. En härlig fisksoppa och lite gött snack, sen var saken biff. Vi gick och köpte en present till henne på naturkompaniet, en sovsäck som hon kan ha när hon åker till Venezuela om en månad. Vi letade lite julklapp åt morsan och hittade konstigt nog något redan i första butiken vi besökte. Himla trevligt det där.
Till syrrans ära får hon en liten kommentar på Kanye Wests senaste platta, My Beautiful Dark Twisted Fantasy, som släpptes för sisådär en-två månader sedan. Första kontakten jag fick med Kanyes nya låtar var genom den 35 minuter långa video till albumet som är döpt efter ett av spåren på albumet, Runaway. Jag slogs direkt av tanken att videon kunde liknas med europeisk konst och nästanpå något utav en modern konstinstallation. Handlingen är ganska tafatt i videon men de starka scenerna och fina färgkontrasterna väger upp för det något "konst"iga manuset. Vissa av låtarna är förkortade och vissa låtar är helt borttagna från videon, vilket gör att det bästa av det bästa hamnat i videon.
Albumets första spår, Dark Fantasy, är något utav ett genialiskt verk där man får höra en ganska tung slinga som varvas med en fantastisk refräng som (om jag inte minns fel) kommer från någon gammal flummig Mike Oldfield-låt. Texten till låten är fyndig där han på något ställe sjunger "Look like a fat booty Celine Dion, sex is on fire, I’m the King of Leon-a Lewis".
Efter ett storslaget intro på albumet kommer så andra låten på skivan, Gorgeous. Som också är något av ett genialt mästerverk. Även här varvas en kraftfull refräng med ganska tunga hip-hop-slingor. Jag gillar låten starkt och precis när låten kommer igång i videon är det en effektfull explosion med härliga färgkontraster.
Följande låtar kan ses som något av Kanye Wests vanliga låtar, men man måste fortfarande beundra vissa delar av hans låtar som vid en första anblick kan anses låta ordinärt. I låten All of the lights har han fått en ganska stor hjälp från kända artister som ställt upp med sin skönsång. Häribland finns till exempel La Roux, John Legend och Elton John som gör sitt bästa för att lyfta den i övrigt väldigt robusta låten. Själv tycker jag inte att spåret räcker till, mycket på grund av att Rihanna är med och förstör.
Min favoritlåt på denna platta är utan tvekan låten som själva videon är uppkallad efter, Runaway. När jag lyssnar på låten känns det på något sätt som att man är mitt i en flygning. Introt är på något sätt som att lyfta med ett flygplan. Vi sitter lugnt och stilla och väntar på någon sorts turbulens. Och den kommer, men först efter Kanye West börjat sjunga och fått igång ett skönt gung, till och med efter att låten har mattats ut. Då kommer en skön Auto-tune med någon form av distad sång i bakgrunden till inte mycket mer än några få toner på ett klassiskt piano. När man tror att låten kommit så långt den kan komma, kommer turbulensen. Ett otal stråkar kommer in sisådär 5-6 minuter in i låten. Och känslan av tyngdlöshet slår mig mitt i låten.
Albumet har slagit mig med häpnad och även om det finns vissa inslag i albumet som inte riktigt håller, vill jag ändå påstå att detta album har så många godbitar att det inte går att säga annat än att det är fullkomligt underbart vackert. Ett inre välbehag typ.
Spotifylänk till albumet
Kommentarer
Trackback
